Johanna Wendel

I montgomery kom en shuttle från Troy Uni och hämtade upp mig och en kines. I väntan på kinesen gick jag runt på flygplatsen och var lite allmänt vilsen. Eddie, en amerikanare började prata med mig, och ja där va första telefonnumret fixat ;)

Troy ligger en timme från Montgomery, så det va inte en så lång biltur. Men det blev en tyst biltur, jag försökte få fram konversationer men kinesen kunde inte engelska eller så va han bara väldigt blyg. Chauffören verkade inte så prtglad, och när han väl sa något mumlade han så mycket så jag inte hörde vad han sa. Jaja en timme kan man väll fördriva genom att kolla ut genom fönstret.

Welcome to Troy!

Vi stannade först vid mitt hus, Pace hall. Hoppar ur bilen och lyfter ur väskan. Chaffisen blev totalchockad när jag sa att jag bara hade en väska med mig. Kinesen hade ju med sig två. Men tusan bättre är det väll att åka hit med en och åka hem med två.

Dörren var låst och ingen hade nyckel, men där kom Juhno, en korean, och öppnade. Loui kom sedan och gav mig min nyckel till mitt rum. Det första hon sa var att jag skulle få numret till en pizzeria. Jaha tack tänkte jag, men sen la hon till att, ja det är bara att rnga dom om du är hungrig. Allt annat är stängt. "awh mannen! är allt stängt utom en pizzeria?!" jo så va det. pizza till frukost, lunch och middag. Fantastiskt, alla älskar vi varierad kost.

Juhno hjälpte mig upp med väskan till mitt rum och sen tog han med mig på en riktigt genomgående rundtur genom Troy. Min rumskompis var inte hemma när jag kom hit, så jag hade ju inte direkt något bättre för mig. Vi gick runt i tre timmar och han lekte guide. Vi till och med gick en runda runt sjön. Den fantastiskt stora sjön, skulle faktiskt mer kalla det damm. Men ja mysig liten damm i varje fall :)

När vi väl kom tillbaka till Pace hall insåg vi att jag inte hade en nyckel till själva byggnaden bara till mitt rum. Ja där stog vi utanför och hoppades innerligt att någon skulle komma ner och öppan. Vi hoppades förjäves, vad kan man förvänta sig av ett i princip tomt campus. Juhno sprang tillslut iväg och fixade en nyckel från ett annat hus. När vi kom till mitt rum hade min rumskompis, Priscila, kommit hem igen. Hon kommer från Mexico city och är lika gammal som mig (-89). Hon verkar verkligen vara den perfekta roomisen. Hon snackar framförallt engelska (utan en knasig kinesisk dialekt)...

Vi beställde självfallet pizza till middag, hemkörning och allt :)